Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.